För fem år sedan blev Jamies storasyster Rose dödad i ett islamistiskt terrorattentat i London. Sedan dess har den traumatiserade familjen totalt fallit samman. Mamman har nyligen lämnat dem och flyttat ihop med en ny man. Pappan har tagit med Jamie och Jasmine, tvillingsyster till den döda Rose, och flyttat ut på landet. Han verkar knappt märka sina två levande barn utan lever i det förflutna och minnena av den döda dottern, och sjunker allt djupare ner i ett träsk av alkohol och blint hat mot muslimer.
Jamie, som är tio år, minns knappt sin storasyster. Han önskar bara att de skulle kunna vara en vanlig familj igen. I sin nya skola blir han vän med Sunya. Hon är hans enda och bästa vän. Problemet är bara att hon är muslim…
Den här debutboken av Annabel Pitcher har blivit överöst med beröm i Storbritannien och jag kan inte annat än att stämma in hyllningskören. Det är en helt fantastisk bok, hemsk utan att vara nattsvart och hjärtslitande utan att vara sentimental. Man lever sig verkligen in i Jamies känslor. Trots att han själv ofta försöker vara tapper och ta allt med en klackspark, står man knappt ut med hur utsatt och övergiven av vuxenvärlden han faktiskt är. Desperationen växer genom hela boken, men som tur är slutar boken hoppfullt.
Min enda invändning rör skildringen av mamman. Hennes stora svek får ingen riktig förklaring, tycker jag. Alla andra i boken beskrivs mycket mer som komplexa personer. Jag undrar också lite över att boken har klassats som ungdomsbok. Jamie är tio år och boken är skriven ur hans tioåriga perspektiv. Kan det vara det mörka anslaget, med terrordåd, rasism och vuxna som sviker, som gör att den inte anses passa som barnbok? Jag tycker i alla fall att boken kan läsas av mogna läsare från 10-11 år och sedan av alla upp till 100 år. Gör det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar