Jag hade precis läst klart Kyrkogårdsboken när såg Neil Gaimans ganska nya bok Odd och frostjättarna på bibblan. Självklart slank den ner i väskan. Det är en lite mindre och tunnare bok än Gaiman brukar skriva, bara på runt 100 sidor.
Jag slukar boken snabbt och jag gillar verkligen det jag läste. Precis som i andra av Gaimans böcker använder han legender och sagor som inspiration. Denna gång är det figurer ur den nordiska mytologin som har inspirerat honom. Från första sidan fastnar jag och första meningarna känns väldigt typiska för Gaiman.
Det var en pojke som hette Odd, vilket varken var underligt eller udda, inte där han kom ifrån och inte på den tiden. Odd betydde Knivsudd, och det var ett namn som skulle ge tur.
Fast han var verkligen udda. Åtminstone tyckte de andra byborna det. Men om det var någonting han inte hade var det tur.
Huvudpersonen heter alltså Odd och han har rymt hemifrån. Odd träffar på en örn, en björn och en räv ute i skogen och dessa tre djur visar vara sig vara gudarna Oden, Tor och Loke. De har blivit förvandlade till djur av frostjättarna. Jättarna har lurat gudarna och tagit Tors hammare, vilket har gjort att jättarna tagit över gudarnas hem Asgård. Frostjättarna har förvandlat hela världen till ett kallt vinterlandskap och våren kommer aldrig att komma om inte frostjättarna besegras. Men kanske är det möjligt för Odd att hjälpa gudarna att besegra jättarna. Historien känns igen från många sagor och legender, men Odd och frostjättarna blir en riktigt underhållande historia som inte bara känns som en upprepning av gamla berättelser. Speciellt roligt är det att läsa om när de gudarna i djurskepnader gnabbas och smågrälar med varandra.
Jag slukar boken snabbt och jag gillar verkligen det jag läste. Precis som i andra av Gaimans böcker använder han legender och sagor som inspiration. Denna gång är det figurer ur den nordiska mytologin som har inspirerat honom. Från första sidan fastnar jag och första meningarna känns väldigt typiska för Gaiman.
Det var en pojke som hette Odd, vilket varken var underligt eller udda, inte där han kom ifrån och inte på den tiden. Odd betydde Knivsudd, och det var ett namn som skulle ge tur.
Fast han var verkligen udda. Åtminstone tyckte de andra byborna det. Men om det var någonting han inte hade var det tur.
Huvudpersonen heter alltså Odd och han har rymt hemifrån. Odd träffar på en örn, en björn och en räv ute i skogen och dessa tre djur visar vara sig vara gudarna Oden, Tor och Loke. De har blivit förvandlade till djur av frostjättarna. Jättarna har lurat gudarna och tagit Tors hammare, vilket har gjort att jättarna tagit över gudarnas hem Asgård. Frostjättarna har förvandlat hela världen till ett kallt vinterlandskap och våren kommer aldrig att komma om inte frostjättarna besegras. Men kanske är det möjligt för Odd att hjälpa gudarna att besegra jättarna. Historien känns igen från många sagor och legender, men Odd och frostjättarna blir en riktigt underhållande historia som inte bara känns som en upprepning av gamla berättelser. Speciellt roligt är det att läsa om när de gudarna i djurskepnader gnabbas och smågrälar med varandra.
Gaiman har lyckats igen!
