2011-09-30

Månadens favorit: Snyftare

Denna månadens favoritbok är en riktig snyftare. Himlen börjar här heter ungdomsboken och är skriven av Jandy Nelson. Jag minns att jag var helt uppslukad av denna bok när jag läste den. Jag var fast i huvudpersonen Lennies liv och hennes starka känslor. Precis som alla mina favoritböcker fick den mig att glömma allt annat och bara sugas med i den värld som boken målar upp. Personerna i boken kom till liv och jag grät och skrattade om vartannat när jag läste den.

Lennie har precis förlorat sin syster Bailey och är helt förstörd och paralyserad av sin saknad. Jag gillar hur jag som läsare genom Lennies dikter får lära känna Bailey och få reda på mycket om deras nära relation. Hon känner att ingen annan än Baileys pojkvän Toby kan förstå henne och de kan inte låta bli att dras till varandra. De törstar båda efter närhet och deras relation blir snart komplicerad. När Lennie blir förälskad i den nya killen Joe blir allt ännu mer invecklat. Lennie slits mellan sina splittrade känslor som är en blandning av sorg, lust och spirande kärlek. Hon funderar mycket på hur hon kan vara så lycklig när hennes egen syster precis dött och får hon egentligen det?

Jandy Nelson har definitivt lyckats fångat ungdomstidens starka känslor med många upp och nedgångar i Himlen börjar här. Gråtvarning utfärdas!

Vill du gråta till andra böcker? Testa dessa: Ett nytt liv på köpet av Emma Granholm, Robothjärta av Natalie Standiford, Fallen flicka av Christina Wahldén, Jag saknar dig, jag saknar dig av Peter Pohl eller Efter kraschen tog jag mig samman, bredde ut mina vingar och flög iväg av Joyce Carol Oates.

2011-09-28

Min systers dotter har många pappor av Christina Wahldén



Utan att ha läst Wahldéns första bok om flickan Ombeni från Kongo, "I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig", som kom 2010 började jag läsa denna alldeles nyutkomna bok. Den är en av de hemskaste och viktigaste böcker jag läst. Det är lätt att glömma vad som händer i andra delar i världen men Christina Wahldén öppnar våra ögon för det.

Ombeni är 20 år och har flytt från kriget, kvar i Kongo finns hennes två småsystrar. En av dem lyckas fly till Sverige och återförenas med Ombeni men det blir inget glädjefyllt möte. Lillasyster Maua mår inte bra, hon vill inte prata om vad som hänt i Kongo. Hon har blivit mamma till en liten baby men varken vill eller orkar bry sig om barnet. Ombeni är förtvivlad. Tillsammans bor de i hennes lilla lägenhet och tär på varandra. Ombeni klandrar sig själv för hon lämnat sina systrar i sticket och önskar att det vore den yngsta systern Isabelle som kommit istället för Maua. Det visar sig också snart att Maua bär på hiv och att hennes baby också är smittad. Det är ovisst om de får uppehållstillstånd i Sverige.

När Ombeni får chansen att åka till Småland för att arbeta tar hon den. Hon arbetar på en plantskola och drömmer om att få vidareutbilda sig. Maua och barnet får följa med och i Småland känner Ombeni sig hemma eftersom landsbygden där påminner henne om hemlandet. De fruktansvärda kränkningar systrarna och deras familj utsatts för i Kongo gör sig dock hela tiden påminda. Sakta börjar Maua öppna sig och berättar sin historia.

Jag sträckläste denna bok som inte lämnar en oberörd. Det är en otroligt stark läsupplevelse. Ofattbara hemskheter skildras samtidigt som lite hopp skymtas i det nya liv som sakta växer fram för systrarna i Sverige. Det märks att författaren är väl insatt i ämnet. Relationerna mellan svenskar och de afrikanska flickorna skildras med värme. Jag väntar med spänning på en fortsättning om Ombeni och hennes familj. Rekommenderas för åk 8-9, även som högläsningsbok.

Robothjärta av Natalie Standiford


Att upptäcka nya författare som bara efter några blad känns helt rätt är härligt. Min nyaste upptäckt är Natalie Standiford. Tyvärr har hon bara kommit ut med en bok på svenska och det är ungdomsboken Robothjärta som nyligen har släppts på svenska och som jag tycker är en lite pärla.

Min nyfikenhet fångades när jag läste förlagets beskrivning av boken som ” för alla som gillade filmen Juno och romanen Nick och Norahs oändliga låtlista”. Ja, det är ju jag det tänkte jag och reserverade boken direkt.

Jag blev inte besviken utan drogs direkt in i handlingen och livet runt huvudpersonerna Bea och Jonah. Bea har, som många gånger tidigare, flyttat till en ny stad med sin mamma och pappa. Hennes pappa arbetar som professor och skiftar ofta och gärna ny arbetsplats. Resten av familjen får finna sig i att ständigt flytta och anpassa sig efter pappans arbete. Bea ska börja sista året på high school i en helt ny stad på en liten privatskola. Efter att hennes mamma kallar henne hjärtlös och utbrister ” Du är inte en flicka” och ”Du är en robot” tänker Bea att det kanske inte skulle vara så dumt att vara en robot. Hon bestämmer sig för att inte bry sig om någon eller något och stänga inne sina känslor. Allt för att lyckas med att överleva ännu ett år med nya klasskamrater och en ny skola.

Men självklart är detta inte så lätt utan ganska snart träffar hon skolans outsider Jonah, som har det allt annat än lätt. Hans mamma och tvillingbror har dött i en bilolycka och han och hans frånvarande pappa har inte den bästa relationen. På skolan har han fått namnet Ghost boy och han har inte haft någon kompis sedan tredje klass. Men Bea och Jonah blir snart väldigt nära vänner.

Det jag verkligen gillar med denna bok är att den är både rolig och väldigt, väldigt sorglig. Vänskapen mellan Bea och Jonah är så fin även om den inte alltid är så lätt. Dialogen mellan dem är verkligen underhållande och den känns trovärdig. Speciellt gillar jag avsnitten då båda två ägnar nätterna åt att lyssna på nattradio. Kanalen de lyssnar på är en lokalradiostation där personer kan ringa in och prata av sig. Det är en klick med stammisar som ringer in och många är riktiga original som har en helt egen jargong och egna interna stämt. Jag tror att en av anledningar till att jag verkligen tycker att dessa episoder är riktigt roliga är att jag själv under min högstadietid lyssnade på en lokalradiostation och ringde in med olika fåniga alter egon.

När jag läste boken tyckte jag att stilen och ämnena påminde om några av mina favoriter bland amerikanska ungdomsförfattare: John Green, Rachel Cohn och David Levithan. De som gillar dessa författare tror jag absolut även gillar Standiford. Efter bokens slut förstod jag att det också fanns en tydlig koppling. David Levithan visade sig vara Natalie Standifords förläggare.

För alla er som gillar böcker för unga vuxna ge alla dessa författare en chans, de har en härlig mix av allvar och humor i sina böcker. Standiford tog sig direkt in på listan över författare som jag vill läsa mer av.

2011-09-07

Älskar – Hatar av Jenny Downham


Jag kastade mig över Jenny Downhams senaste bok Älskar – Hatar. Jag hade stora förväntningar eftersom jag verkligen gillade hennes debut Innan jag dör som kom ut 2008. Både hennes debut och hennes nya Älskar – Hatar har ungdomar i huvudrollen och riktar sig till ”unga vuxna”.

Boken utgår från två personers upplevelser och känslor efter en våldtäkt. Men boken utmärker sig genom att istället för att fokusera på offret och förövarens erfarenhet av våldtäkten väljer att följa syskonen till dessa två. Mikey är bror till offret Karyn och har till en början starka hämndkänslor och systern Ellie försöker försvara och hjälpa sin bror Tom. Bokens extra twist är att dessa två möts och trots alla hinder blir vilt förälskade i varandra.

Att Mikey och Ellie kommer från två helt skilda bakgrunder gör deras relation extra svår. Mikey har gått ut skolan utan fullständiga betyg, arbetar som kock och lever med sin ensamstående och alkoholiserade mamma och två syskon i en nedgången del av staden. Ellie är toppstudenten som bor med sin rika familj i ett stort hus med stora grindar. Temat är traditionellt och jag kände direkt när bilden av dessa skilda världar målades upp att det kändes lite för bekant. Var alla punkter för att skapa en tydlig klasskillnad verkligen tvungna att radas upp? Till och med deras namn Mikey och Eleanor (smeknamn Ellie) är klassmarkörer.

Men om jag bortser från detta finns det många saker att gilla med boken. Jag behåller intresset eftersom det är osäkert in i det sista vad som egentligen hände den där kvällen Karyn blev våldtagen. Tom målas inte upp som en helt igenom dålig kille, utan bilden av honom blir någorlunda komplex och visar att allt inte alltid är så enkel som det först verkar. Jag tycker att Downham på ett bra sätt försöker att nyansera bilden av hur en våldtäktsman är och ”ska” vara. För även schysta och populära killar kan våldta. Relationen mellan Ellie och Mikey är också fin och oväntat trovärdig.

För alla ungdomar som gillar Christina Wahldéns böcker tror jag denna bok kan passa väldigt bra. Så jag kan absolut tänka mig att rekommendera den till alla som fastnade för Kort kjol. Jag själv blev lätt illamående av Kort kjols detaljerade beskrivning av våldtäkten och jag kan berätta för alla känsliga läsare att inga sådana detaljer finns i Älskar – Hatar.