Tigern

Kate diCamillo är en av mina favoritförfattare. Hon har skrivit till exempel Edward Tulanes fantastiska resa och Trollkarlens elefant, böcker fyllda av magi, poesi, spänning och skönhet. När hon kommer med en ny bok kastar jag mig förstås genast över den.

Tigern är tänkt för något äldre barn, 9-12 år ungefär, och handlar om Rob, en pojke i kris. Sedan hans mamma dog har han försökt stänga av alla känslor. Sista gången han grät var på mammans begravning, och då fick han en örfil av sin pappa som inte vill prata om den döda, inte gråta över henne, inte tänka på henne. ”Det är ingen idé att gråta. Gråten kan inte ge oss henne tillbaka”, säger han, och detta blir också Robs strategi. Han föreställer sig hur han tvingar ner alla känslor i en resväska, sätter sig på den och låser.

I skolan blir Rob svårt mobbad men även där blir hans tillvägagångssätt att bara stå tyst och vänta tills hans plågoandar tröttnar. Så en dag dyker det upp en ny flicka på skolbussen. Konstiga kläder och stolt attityd lockar mobbarna att ge sig på henne också. Men hon reagerar på rakt motsatt sätt till Rob. Sixtine säger emot, skriker, slåss. På något märkligt sätt blir de två barnen vänner.

Och i skogen har Rob upptäckt TIGERN, det är hans hemlighet som han delar med Sixtine. Instängd i en liten bur får tigern symbolisera all deras olycka, men författaren lyckas också skildra tigern och hur den har hamnat i skogen på ett logiskt trovärdigt sätt.

Jag tycker om Kate diCamillos sätt att skriva, en lite sagoaktig ton vilar över berättelsen och hon använder inte ett enda onödigt ord för att beskriva de två utsatta barnen, som man ändå kommer väldigt nära. En mycket bra bok!