Utan att ha läst Wahldéns första bok om flickan Ombeni från Kongo, "I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig", som kom 2010 började jag läsa denna alldeles nyutkomna bok. Den är en av de hemskaste och viktigaste böcker jag läst. Det är lätt att glömma vad som händer i andra delar i världen men Christina Wahldén öppnar våra ögon för det.
Ombeni är 20 år och har flytt från kriget, kvar i Kongo finns hennes två småsystrar. En av dem lyckas fly till Sverige och återförenas med Ombeni men det blir inget glädjefyllt möte. Lillasyster Maua mår inte bra, hon vill inte prata om vad som hänt i Kongo. Hon har blivit mamma till en liten baby men varken vill eller orkar bry sig om barnet. Ombeni är förtvivlad. Tillsammans bor de i hennes lilla lägenhet och tär på varandra. Ombeni klandrar sig själv för hon lämnat sina systrar i sticket och önskar att det vore den yngsta systern Isabelle som kommit istället för Maua. Det visar sig också snart att Maua bär på hiv och att hennes baby också är smittad. Det är ovisst om de får uppehållstillstånd i Sverige.
När Ombeni får chansen att åka till Småland för att arbeta tar hon den. Hon arbetar på en plantskola och drömmer om att få vidareutbilda sig. Maua och barnet får följa med och i Småland känner Ombeni sig hemma eftersom landsbygden där påminner henne om hemlandet. De fruktansvärda kränkningar systrarna och deras familj utsatts för i Kongo gör sig dock hela tiden påminda. Sakta börjar Maua öppna sig och berättar sin historia.
Jag sträckläste denna bok som inte lämnar en oberörd. Det är en otroligt stark läsupplevelse. Ofattbara hemskheter skildras samtidigt som lite hopp skymtas i det nya liv som sakta växer fram för systrarna i Sverige. Det märks att författaren är väl insatt i ämnet. Relationerna mellan svenskar och de afrikanska flickorna skildras med värme. Jag väntar med spänning på en fortsättning om Ombeni och hennes familj. Rekommenderas för åk 8-9, även som högläsningsbok.
Ombeni är 20 år och har flytt från kriget, kvar i Kongo finns hennes två småsystrar. En av dem lyckas fly till Sverige och återförenas med Ombeni men det blir inget glädjefyllt möte. Lillasyster Maua mår inte bra, hon vill inte prata om vad som hänt i Kongo. Hon har blivit mamma till en liten baby men varken vill eller orkar bry sig om barnet. Ombeni är förtvivlad. Tillsammans bor de i hennes lilla lägenhet och tär på varandra. Ombeni klandrar sig själv för hon lämnat sina systrar i sticket och önskar att det vore den yngsta systern Isabelle som kommit istället för Maua. Det visar sig också snart att Maua bär på hiv och att hennes baby också är smittad. Det är ovisst om de får uppehållstillstånd i Sverige.
När Ombeni får chansen att åka till Småland för att arbeta tar hon den. Hon arbetar på en plantskola och drömmer om att få vidareutbilda sig. Maua och barnet får följa med och i Småland känner Ombeni sig hemma eftersom landsbygden där påminner henne om hemlandet. De fruktansvärda kränkningar systrarna och deras familj utsatts för i Kongo gör sig dock hela tiden påminda. Sakta börjar Maua öppna sig och berättar sin historia.
Jag sträckläste denna bok som inte lämnar en oberörd. Det är en otroligt stark läsupplevelse. Ofattbara hemskheter skildras samtidigt som lite hopp skymtas i det nya liv som sakta växer fram för systrarna i Sverige. Det märks att författaren är väl insatt i ämnet. Relationerna mellan svenskar och de afrikanska flickorna skildras med värme. Jag väntar med spänning på en fortsättning om Ombeni och hennes familj. Rekommenderas för åk 8-9, även som högläsningsbok.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar